Det finns minst två mått på havsisen i polartrakterna, yta (utbredning) och massa då man även tar tjockleken med i beräkningen. Via länken kan du välja olika sätt att betrakta sakernas tillstånd. Länkens data uppdateras för att vara aktuella.
The daily Sea Ice Index provides a quick look at Arctic-wide changes in sea ice. It provides consistently processed daily ice extent and concentration images and data since 1979. Daily extent images show ice extent at concentrations greater than 15% for a given day with an outline of the typical extent for that day based on a 30-year (1981-2010) median (orange line).
Båda graferna härunder visar utbredning (Yta täckt med 15% is eller mer). Den övre visar avvikelser mellan 1979 – 2020 medan den undre återger detaljer för två år (2012 var ett extremt år med osedvanligt kraftig El Niño i Stilla Havet) jämfört med medelvärden samt statistiska avvikelser för åren 1981 – 2010.
Dock, 1998 var ett år med extrem El Niño [1] och 2012 var ytan av Arktis havsis som minst i mannaminne. Använd länken härunder för animerad information, både före och efter just detta utsnitt.
Solfläckar beror på att dess magnetfält bryter igenom ytan och ändrar fördelningen av partikel– och elektromagnetisk strålning. Temperaturen i fläckarna sjunker ungefär 1000 grader medan strålningen i den närmaste omgivningen är i motsvarande grad högre [1]. Energiproduktionen inne i Solen är närmast konstant över mänskligt sett mycket långa tider.
‘Klimatifrågasättare’ har hittills [2] gärna menat att solfläckscyklerna påverkar Jordens klimat. Den mörkblå kurvan är Jordens medeltemperatur utjämnat över 37 månader för att i någon mån kompensera för väderhändelser.
Period 24 med den lägsta solfläcksaktiviteten och följande minimum inträffar i tidsmässig anslutning till hög medeltemperatur på Jorden.
[1] Där temperaturen är högre förskjuts strålningsspektrat mot UV-frekvenser och tvärtom.
[2] På senare tid har många av de som ifrågasätter klimatförändringar bytt taktik från att rakt av blåneka till att istället så tvivel.
Med förutfattade åsikter och begränsad synvinkel kan man uppfatta närapå vad man vill.
”Men såå lättlurad är inte jag.” Kanske inte just du, men var inte så tvärsäker.
Den som är skeptisk när det gäller människans bidrag till de pågående förändringarna i klimatet kanske okritiskt tolkar nästa graf som ett starkt stöd för sin uppfattning.
Atmosfärens andel av koldioxid och avvikelser av Jordens marktemperatur (blått) kombinerat i samma graf. (1988 – 2015)
Diagrammet består av tre komponenter, tid längs X-axeln och avvikelser i marktemperatur samt atmosfärens koldioxidinnehåll i Y-led, redovisat till vänster respektive höger. Jag utgår från att kurvornas värden är korrekta men helheten är avsedd att bedra betraktaren. Lägg märke till att temperaturskalan är angiven till vänster, något som passar vårt sätt att läsa av diagrammet. Tyvärr känner jag inte till den ursprunglige kreatören men gissar att det är en uttalad ‘klimatskeptiker’.
Det spontana och ogenomfunderade intrycket är att marktemperaturen beter sig rätt kaotiskt medan koldioxiden oemotståndligt sågar sig uppåt. Om du uppfattar det så är du inte ensam. Men lurad.
Låt oss betrakta samma data där koldioxidskalan är till vänster, annorlunda vald och den till synes kaotiska temperaturdiffen är kompletterad med en (röd) långtidstrendlinje [1]. Nu är det möjligt att se ett samband mellan koldioxid och marktemperatur. Dock finns två platåer i temperaturen och trendlinjen stiger mindre mot slutet. Framtiden kanske inte är så varm ändå eller ligger längre bort.
Du kan själv åstadkomma en trend för koldioxiden. Håll upp en linjal, penna eller något annat rakt föremål och syfta längs koldioxidgrafen, kurvan blir brantare med tiden.
Men vad händer om man kompletterar med data från ytterligare ett år? Här är de två skalorna lika men positionerade så att de inte skymmer varandra. Den röda trendlinjen har en helt annan lutning vilken antyder att den varma framtiden inte längre är lika långt borta.
En vanlig ‘syndabock’ bland klimatifrågasättare är Solen [2] och dess aktivitet [3]. För närvarande (2020) är den inne i en låg del av sin elvaåriga cykeln och det borde innebära lägre temperaturer. Ur din synvinkel, verkar det stämma för Jorden som helhet?
För några år sedan skulle det alldeles säkert uppfattas som humor av nästan alla läsare. Idag är jag inte så säker längre.
Gjerrigknark er en betegnelse på en person som, uavhengig av sin økonomiske situasjon, forsøker å unngå å bruke eller gi fra penger eller også ved å spare penger der det er mulig, og betegner en overdrevet sparsommelighet.
Jordens medeltemperatur beror på skillnaden i energi mellan inkommande strålning [1] från Solen och den som går ut från Jorden inklusive dess atmosfär. Om Jorden saknade atmosfär skulle temperaturerna likna de som råder på Månen [2].
Temperaturen beror på medelhastigheten av atomers/molekylers vibrationer. När du bränner dig på en spisplatta är det dess vibrationer som förstör din hud. Den ackumulerade (samlade) värmeenergin hos ett föremål beror på både dess temperatur och massa.
En avgörande förutsättning för Jorden är den tunna atmosfären [3] och dess skikt av växthusgaser som omger oss. Koldioxidens inverkan på värmestrålning testas här av Dr. Iain Stewart. Han använder värmekamera, ett slutet glasrör och ett ljus. När röret enbart innehåller luft registrerar värmekameran ljusets värmestrålning men när röret fylls med koldioxid bleknar bilden. Se videon för närmare förklaring.
Ren luft är genomskinlig vilket beror på att synligt ljus inte dämpas nämnvärt av de gaser som dominerar, kväve (N2), syre (O2), vattengas (H2O) och argon (Ar). Vad gäller vatten uppträder en abrupt skillnad när andelen stiger så att dimma och moln bildas.
Ljus-, värme– och radiovågor är alla samma fenomen men med radikalt olika våglängder (inversen av frekvens). När en sådan ‘stråle’ träffar ett föremål kommer den att reflekteras och absorberas. Det är möjligt att konstruera ytor som reflekterar merparten av strålning men bara inom begränsade våglängder. En spegel reflekterar merparten av ljus men lämna den i solskenet ett tag och känn hur varm den blir.
En tänkbar invändning kan vara att när koldioxid dämpar värmeutstrålning från Jorden så gäller samma för inkommande från Solen. Solens temperatur är >5500 k medan Jordens medeltemperatur är cirka 290 k vilket ger radikalt olika strålningsintervall. Bara en bråkdel av solstrålningen kommer där Jordens utgående strålning sker men även den värmer det isolerande atmosfärslagret.
Allt som har en temperatur över absoluta nollpunkten [4] vibrerar. När strålning når något och absorberas börjar dess atomer/molekyler att vibrera och delar med sig energin till omgivningen. På så sätt sprids energin och temperaturen sjunker till en lägre nivå. Solens ursprungliga temperatur på över 5500°C resulterar alltså i Jorden balanserar runt en (för närvarande stigande) medeltemperatur på cirka +15°C.
[1] Strålning i denna text gäller den elektromagnetiska varianten och innefattar inte partiklar.
[2] Månens rotation är långsam (29,5 dygn för ett varv), både minimi- och maximitemperaturer har därför gott om tid att verka fullt ut. Medeltemperaturen är -23°C och svänger mellan -233°C och +123°C. Uppgifter från https://sv.wikipedia.org/wiki/Månen
[3] Atmosfären är mycket tunnare än vi spontant föreställer oss. Ungefär hälften av dess massa finns inom 5-5.5 km från havsytan. Detta kan jämföras med Jordens radie som är cirka 6731 km. https://www.smhi.se/kunskapsbanken/meteorologi/lufttryck-1.657
[4] Det är omöjligt att nå den absoluta nollpunkten (0 k eller -273.15°C) men det går att komma godtyckligt nära.
I ett geologiskt tidsperspektiv (multimiljoner år) har tektoniska plattor knuffats runt på jordens yta vilket visas genom att man finner fossiler av livsformer långt ifrån där nutida motsvarigheter finns. Av det skälet innesluter Nordkalottens permafrost kol från tidigare växt– och djurliv.
När permafrosten tinar ökar bakterieaktiviteten vilket innebär både koldioxid– och metanutsläpp, båda växthusgaser. Det är välkänt och inga nyheter men nu har en grupp forskare [1] studerat hur växter som sprider sig in över dessa områden kan accelerera förloppet.
A key uncertainty in climate projections is the amount of carbon emitted by thawing permafrost in the Arctic. Plant roots in soil stimulate microbial decomposition, a mechanism called the priming effect. An international research team co-lead by Frida Keuper from INRAE and Umeå University and Birgit Wild from Stockholm University shows that the priming effect alone can cause emission of 40 billion tonnes carbon from permafrost by 2100. The study was published today in Nature Geoscience.
Växternas rötter försörjs av ovanjordsdelarnas produktion av ‘socker’. När det hamnar nere i rötterna kan/kommer det att påskynda den omedelbara omgivningens bakterier som i sin tur frigör växthusgaser.
– Vi ser att rötterna från de växter som börjar växa på den tinande tundran stimulerar mikroorganismerna, så att nedbrytningen går mycket snabbare än vad man tidigare har trott, säger Birgit Wild, biträdande lektor vid institutionen för miljövetenskap på Stockholms universitet och en av forskarna i den internationella grupp som ligger bakom studien. Källa: https://www.nyteknik.se/miljo/underskattad-mekanism-okar-utslappen-nar-permafrosten-tinar-6998650
Rötterna för ned socker till mikroorganismerna, vilket ger dem extra kraft när de bryter ned det tinande organiska materialet. Trots att det här sker i mikroskopiskt format på bara någon millimeters avstånd från rötterna, får det enorma globala konsekvenser på grund av den omfattande skalan, förklarar Birgit Wild.
Detta kallas priming effect och gör utsläpp av växthusgaser mer akut.
They show that the priming effect increases soil microbial respiration by 12 percent, which causes the additional loss of 40 billion ton carbon by 2100 compared to current predictions for permafrost. This equals almost a quarter of the remaining ‘carbon budget’ for human activities to limit global warming to max 1.5°C.
Journal Reference: Frida Keuper, Birgit Wild, Matti Kummu, Christian Beer, Gesche Blume-Werry, Sébastien Fontaine, Konstantin Gavazov, Norman Gentsch, Georg Guggenberger, Gustaf Hugelius, Mika Jalava, Charles Koven, Eveline J. Krab, Peter Kuhry, Sylvain Monteux, Andreas Richter, Tanvir Shahzad, James T. Weedon, Ellen Dorrepaal. Carbon loss from northern circumpolar permafrost soils amplified by rhizosphere priming. Nature Geoscience, 2020; DOI: 10.1038/s41561-020-0607-0
Covid-19 har varit i fokus rätt länge, de som företräder avvikande idéer om det framtida klimatet lär känna sig helt översiggivna (Dialektord från Ångermanland alternativt Nolaskogs). Därför postar jag en video om Thwaites glaciär på Västantarktis.
Vänstra delen (med Thwaites glaciär) av genomskärningen vetter mot Sydamerikasidan, den högra söder om Australien. Du ser att berggrunden under istäcket ligger under havsytans nivå.När shelfisen framöver bryts sönder av vind, vågor och värme börjar havsvatten så sakta att tränga in under isen, öka avsmältningen och glaciärers (det finns fler) rörelser. Resten av förklaringen finns i videon.
Is som vilar på land och smälter bidrar till delar av havsvattenhöjningen. Smältning eller tillväxt är resultat av väder som i förlängningen summerar till klimat.
Time-lapse photo couplets of glaciers revealing retreat.
(A–B) Mendenhall Glacier, Alaska, retreat of ~550 m from 2007 to 2015.
(C–D) Solheimajokull, Iceland, retreat of ~625 m from 2007 to 2015.
(E–F) Stein Glacier, Switzerland, retreat of ~550 m from 2006 to 2015.
(G–H) Trift Glacier, Switzerland, retreat of ~1.17 km from 2006 to 2015.
(I–J) Qori Kalis Glacier, an outlet of the Quelccaya Ice Cap, Peru, retreat of ~1.14 km from 1978 to 2016.
Photo credits: (A–H) James Balog and the Extreme Ice Survey; (I–J) Lonnie Thompson.
Ur min synvinkel, kanske inte din... 