Inte enbart en slump att Västerbotten har få döda i covid-19 – Anders Johansson, docent, överläkare, Umeå universitet; Vårdhygien Västerbotten; FoU-ansvarig, infektionskliniken, Norrlands universitetssjukhus, Umeå

https://lakartidningen.se/opinion/debatt/2020/07/inte-enbart-en-slump-att-vasterbotten-har-fa-doda-i-covid-19/ – Lakartidningen.se 2020-07-21

Västerbotten har under covid-19-pandemin veckorna 12-24/2020 haft en underdödlighet snarare än en överdödlighet (Figur 1). Tre områden, förutom god följsamhet till strategin att hålla fysiskt avstånd i samhället som varit framgångsrik i hela landet [1], kan förklara denna gynnsamma utveckling.

1) Personal har inte skickats tillbaka till äldreboenden och vårdavdelningar i smittsamt skede. Vi har sedan den 16 mars haft en implementerad och fungerande »stanna hemma från jobbet«-policy både i regionvård och i kommunal vård/omsorg. Personal med misstänkt eller verifierad covid-19 har varit hemma från jobbet minst 7 dagar med minst 2 dagars symtomfrihet. Det avvek under 2 månader från nationell policy, där det bedömdes räcka med 2 dagars symtomfrihet fram tills de nationella rekommendationerna ändrades den 14 maj.

2) Aktiv smittspårning med snabba interventioner. Spridningsmönstret vid covid-19 präglas av att en liten andel smittade står för en stor del av smittspridningen [2]. Vårdhygien Västerbotten har 7 dagar i veckan samarbetat med Smittskydd Västerbotten, primärvårdsläkare och arbetsledare inom kommunal vård/omsorg. Smittspårning, telefonintervju med den smittade, omedelbara interventioner och många platsbesök inom vård/omsorg har lönat sig. Fel arbetssätt på en vårdenhet har snabbt justerats, och lärdomen har spridits till andra enheter. Denna smittspårning har med stor sannolikhet också haft effekt på samhällsnivå. Vi har säkerställt att alla med laboratorieverifierad covid-19, även utanför vård/omsorg, snabbt fått förhållningsregler och blivit personligt informerade. Smittkedjor mellan kluster av smitta inom vård/omsorg och samhällssmitta har varit vanliga. Ett nära samarbete med kliniskt mikrobiologiskt laboratorium har varit värdefullt eftersom det, särskilt i början, krävdes ständig och svår avvägning mellan provtagning för smittspårning och annan analyskapacitet. Det finns stöd för att smittspårning av den sort vi utfört på fler än 50 vårdenheter, med omedelbar och riktad provtagning av boende och personal för att identifiera kluster av många samtidigt smittade, är avgörande för att kontrollera covid-19 [3].

3) Tydligt vårdhygieniskt ledarskap med starkt fokus på personalskydd. Vi har systematiskt strävat efter full öppenhet och informationsspridning om vikten av skyddsutrustning och skyddsåtgärder. Utan stort förtroende hos personalen fungerar inte snabb implementering av smittförebyggande åtgärder tillräckligt bra i stora organisationer. Brister har funnits, men arbetsgivarna har varit öppna med att mycket har varit okänt om covid-19 och att kunskap om smittvägar och risker varit ofullständiga. En förtroendeskapande komponent har varit att från start använda munskydd tillsammans med visir enligt WHO:s modell. Det infördes i svenska nationella rekommendationer den 25 juni. Vi har också från start använt ett fysiskt säkerhetsavstånd på minst 2 meter, inte minst 1 meter som i nationella rekommendationer. Det har varit ett sätt att till liten praktisk kostnad skapa större förtroende, särskilt i kommunal vård/omsorg.

Jag skriver inte detta för att framhäva Västerbotten, utan för att jag vill påverka framtida beredskap och kompetens. Naturligtvis kan vi ha haft tur, och smittspridningen kan fortfarande ta fart. Men som västerbottningen Ingemar Stenmark sa angående tur: »Jag vet inget om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag.«

Covid-19-pandemin har påvisat det direkta sambandet mellan dödstal i en pandemi och vårdhygienisk kvalitet inom vård/omsorg. Otillräcklig vårdhygienisk kvalitet och smittspårning har bidragit till överdödlighet. Man kan skylla på enskilda aktörer inom kommunal vård och omsorg, men det leder ingenvart; ett bättre nationellt ledarskap hade krävts. Även på regional nivå har det saknats mekanismer, förmåga och incitament att skapa en nationell vårdhygienpolicy, särskilt på kommunal nivå. Inte heller den nationella kunskapsstyrningen av hälso- och sjukvård har varit lämpad för krishantering.

Jag föreslår att Folkhälsomyndigheten nu får ett tydligt nationellt uppdrag att samordna vårdhygien och för att klara detta väsentligt höjer sin förmåga, särskilt på policyområdet. Jag föreslår också att det regionalt måste finnas förmåga att utföra storskalig professionell smittspårning, särskilt inom vård/omsorg.

Texten härovan kommer från Läkartidningens sajt.