När organiskt material bryts ner av mikroorganismer kan två olika kolföreningar bildas. När syre finns tillgängligt (aerob nedbrytning) blir resultatet, logiskt nog, koldioxid. I frånvaro av syre (anaerobt) blir det istället metan.
Båda är växthusgaser men i det korta perspektivet är metan ungefär 25 gånger mer potent. Med tiden oxiderar metan i atmosfären och bildar koldioxid med lång uppehållstid i atmosfären. Koldioxiden tas upp av växtlighet och vatten, likafullt ökar den genomsnittliga nettomängden i atmosfären med säsongsmässiga variationer som syns i Keelingkurvan (finns i andra länken under strecket). Det som tas upp i haven återspeglas i sjunkande pH.
I den numera inte så permanenta permafrosten runt och under Arktiska Oceanen finns mängder av infruset organiskt material samt gasbubblor bundna i sammanpressad is. När detta töar upp startar nedbrytningen och frigör växthusgaser.
Metan, en växthusgas vi inte kan behärska
Hur vi vet att ökningen av atmosfarens koldioxid kommer från fossila källor/