När saltvatten i oceaner fryser sker det vid temperaturer under noll grader Celsius (ner mot -2°C). Små håligheter i isen som innehåller flytande koncentrerat saltvatten bildas. Dessa försvagar den färska isen och gör den förhållandevis lätt att bryta upp av isbrytare, vattenströmmar och vågor.
När isen växer är det kallast på den övre ytan. Det ger en temperaturgradient från -20 grader eller kallare närmast atmosfären och stiger mot -2°C på undersidan där isen möter havsvattnet.
Den övre delen av de små håligheterna nås därför först av den lägre temperatur där även vattnet med det salta innehållet börjar frysa. Trycket i bubblan ökar och pressar innehållet neråt, där hållfastheten är lägre (temperaturen högre). Detta pågår ständigt när och där isen är kallare upptill. Andelen hållfast ”sötvattensis” ökar därför så längre tillfrysningen pågår, fortare vid riktigt låg lufttemperatur.
När upptiningen börjar framåt vårkanten sker den på undersidan och i kontakt med ”varma” havsströmmar. När isen smälter underifrån frigörs de återstående försvagande saltvattensbubblorna. Den flytande is som eventuellt återstår i slutet av smältsäsongen i mitten av september är därför hållfast sötvattensis.
När tillfrysningen nästa säsong inkluderar återstående sötvattensdominerad is så blir den ett tillskott till flerårsis. Den är betydligt hållfastare och tål mer värme innan den smälter.
Den långvariga trenden av minskande havsis som täcker Arktiska Oceanen tär hårt på den motståndskraftigare flerårsisen.
Mer i ämnet: https://urminsynvinkel.wordpress.com/2019/12/24/gronland-och-arktiska-oceanen-vem-ar-viktigast/
Ur min synvinkel, kanske inte din... 