Sanningssökande och vetgirighet sägs vara unikt mänskliga särdrag. Men grupptillhörighet är långt mer viktigt och det gör att vi slutar lyssna på fakta om den äventyrar vår plats i gruppen. Det menar professor Mikael Klintman vid Lunds universitet.
Att argumentera med etablerad kunskap, teorier och hypoteser är kanske inte framkomligt för att nå de som etablerat en position i en social grupp av massiv förnekelse av vad slag det vara må.
Vi vet allt mer och tillgången till information är enorm. Varför tycks människor ibland då strunta i fakta och bevis? Den rekommenderade lösningen brukar vara att leverera ännu mera siffror och fakta, gärna paketerat på ett lättillgängligt sätt. Eller att uppmuntra till mer källkritik och betona vikten av att beslut fattas på vetenskaplig grund.
Världen är komplicerad och människan försöker förenkla den för att inte drunkna i kunskaper man inte klarar att bearbeta. Vanligt i Internetåldern är att ta rygg på någon eller några och sedan följa efter utan att ifrågasätta det vettiga i deras resonemang. Det finns knappast någon så avvikande åsikt att det inte går att gräva upp andra att umgås med.
– I vår ursprungliga livsmiljö löpte män 25 procents risk att bli dödad av en annan grupp än den egna. Tillit och lojalitet liksom konsensus om sant och falskt ökade överlevnadschansen för både individ och grupp. Ur detta växte religion och trosuppfattning fram som ett ytterligare sammanhållande kitt.
Om social tillhörighet står i konflikt med sanningssökandet bör människor, utifrån hur de fungerar, förväntas att nästan alltid prioritera det förra, är Mikael Klintmans grundläggande tes.
Läs Klintmans artikel och fundera om du är rimligt självständig eller accepterar att andra formar dina åsikter baserat på lösa eller inga grunder.
Ur min synvinkel, kanske inte din... 