Växthuseffekten, del 3 av flera

Bland fotoner från Solen finns några med hög till mycket hög energi, UV-A, UV-B och UV-C. De två första ger oss solbränna, UV-B även vissa strålskador medan UV-C är direkt skadligt.

Deras inkommande energinivåer tillräckligt höga för att börja excitera åtkomliga elektroner i atmosfären, UV-C gör, under vissa förutsättningar, en liten andel syre till ozon (O₃), även det en växthusgas. Atmosfären fungerar som ett filter som blir svårpasserat för den högfrekventa UV-strålningen. Ozon på hög höjd, ozonlagret, har lite luriga egenskaper, särskilt runt Sydpolsområdet, Antarktis med omnejd.

Ett annat filter för inkommande solstrålning är vatten i form av iskristaller eller moln. De fungerar som mer eller mindre effektiva speglar som reflekterar en hel del av inkommande strålning innan den ens når jordytan. Naturligtvis har du upplevt hur ett förbipasserande moln dämpar den gassande solen. Inte all solstrålning som träffar molnen reflekteras, en del stannar kvar där, höjer dess och omgivningens temperatur så mer vatten potentiellt kan ”rymmas”* givet att det finns avdunstning från mark eller vatten.

*) Mängden vattengas/moln i atmosfären är temperaturberoende. Kyla sänker och värme ökar den potentiella mängden. En följd är att Antarktis (”Sydpolens”) inre till stor del är en öken trots det tjocka istäcket. Fundera gärna över hur ev. avsmältning av det istäcket ska ersättas och hur lång tid det tar. Jag talar inte om kraftig avsmältning, det räcker med centimeterskala.