En kolloid (gr. kolloid, ”lim”) är ett system där ett ämne är finfördelat (dispergerat) i ett annat, och det finfördelade ämnets partiklar har åtminstone i någon dimension en storlek mellan en nanometer och en mikrometer. …
En kolloid är heterogen i mikroskala men homogen i makroskala, och befinner sig alltså i kemiskt avseende mellan en äkta lösning och en heterogen blandning. Kolloidala partiklar kan inte genomtränga membran på samma sätt som enskilda lösta joner. …
Kolloidkemin kallas ofta en bortglömd del av kemin. Man stöter dock dagligen på kolloidala material i vardagslivet – smör, mjölk, grädde, rök, dimma, asfalt, bläck, gelatin och blod.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolloid samt https://en.wikipedia.org/wiki/Colloid
Ibland är en kolloid visuellt svår att skilja från det rena lösningsmedlet, särskilt när de är kraftigt utspädda. En metod är då att studera Tyndalleffekten genom att lysa genom blandningen med en smal ljusstråle. Sprids ljusstrålen i konform innehåller den partiklar som visar på kolloida egenskaper.
Tyndalleffekten är ett fenomen som består i att ljus sprids bort från strålriktningen av kolloidala partiklar och att ljuset som sprids med en vinkel på 90° är linjärt polariserat.
Så finns hybrider, t.ex. det som marknadsförs som Kolloidalt silver. Beroende på källa till uppgifterna kan dess innehåll av silver utgöras till 70 – 90% av elektriskt laddade silverjoner (Ag+) och resten av små samlingar av metalliskt silver.
Då Ag+ är laddade stöter de ifrån varandra och den delen av silverblandningen blir homogent fördelad även i nanoskala. En silverjonblandning ger ingen Tyndalleffekt.
På grund av sin laddning attraheras Ag+ av negativa joner. När en silverjonblandning hamnar i magsyran (en blandning av positiva väte– och negativa klorjoner) bildas svårlöslig silverklorid som faller ut och till större delen fraktas bort via tarmarna. Även blodet innehåller klorjoner (0.9% utgörs av natriumklorid, NaCl, i jonform) och det silverklorid som bildas utsöndras i urinen. Ett vanligt argument för att kommersiellt tillgängliga silverblandningar är ofarliga är att bortåt 90% lämnar kroppen inom ett dygn.
Om man använder joniserat silver på kroppens ytor, t.ex. sår och liknande, kan Ag+ binda till bakterier och virus och göra dem inaktiva. Så snart de hamnar någonstans där de kan bilda svårlösliga silverföreningar (flertalet är det) minskar eller försvinner den effekten.
Enskilda atomer kan slumpmässigt joniseras även om det sällan sker. Med tanke på att 1 nanogram [1] metalliskt silver innehåller ≈ 5.6 * 1015 [2] atomer så är det ändå en realitet, alldeles särskilt om det metalliska silvret är i nanoformat (joniseringav betydelse för omgivningen sker bara på ytan av dessa nanoklumpar). Detta är skäl för att satsa på relativt koncentrerade blandningar av ytterst finfördelat metalliskt silver där de enskilda partiklarna är <10 nm. Då ökar sannolikheten för att de inte elimineras som silverklorid och spontanjoniseras ‘på plats’
[1] 1 nanogram = 10-9 gram = 0.000 000 001 gram
[2] 5.6 * 1015 = 5 600 000 000 000 000
Ur min synvinkel, kanske inte din... 