I vetenskapligt fientliga kretsar (”klimatförnekare”) hyllas koldioxid och kallas ”livets gas”. Visst, det ingår i ett kretslopp där växter utvinner kol för sina behov och spjälkar bort syre de inte använder. Djur, vilket inkluderar människor, använder detta syre för att utvinna behövlig exergi som finns bundet i matens kolföreningar och återlämnar på så sätt lånad koldioxid. Det är en symbios (samarbete i positiv anda) sedan mycket lång tid och på nivåer båda lägren anpassat sig till.
Att öka koldioxidhalten i atmosfären känns tilltalande då ”mer näring ger större skördar” vilket kan visas i mindre skala.
- I högavkastande växthus används koldioxidgödning för att öka skördarna.
- Vi använde koldioxidgödning i dedikerade växtakvarier. Snabbväxande plantor som elodea och cabomba formligen sprutade syrebubblor.
- De som intresserar sig för krukväxter och ofta pratar (och andas ut koldioxidberikad luft) med dem sägs se bättre tillväxt. (Fler faktorer kan tillkomma)
I alla dessa sammanhang finns alltid något näringsämne som är den mest begränsade faktorn, i Sverige är det nog kväve, i andra delar av världen är vattenbrist ofta begränsningen.
I växthus med koldioxidgödning är det förhållandevis enkelt att tillföra konstgödning och vatten, men hur sker det på friland? Konstgödning och bevattning där möjligheter finns är naturliga svar men vad händer där sådana resurser saknas?
Sahara är naturligtvis ett svårt område att försörja med vatten men det finns andra områden där sannolikheten för framtida vattenbrist, åtminstone för odlingsändamål, är överhängande. Under åtta av USA:s stater, South Dakota, Nebraska, Wyoming, Colorado, Kansas, Oklahoma, New Mexico och Texas, sträcker sig Ogallala aquifer, en gigantisk grundvattenkälla som utnyttjas för både dricksvatten och bevattning. Om och när den töms beräknas det ta 6000 år att återfylla den med naturlig vattentillförsel. Utan rimliga möjligheter att bevattna marken kommer den naturligtvis att torka ut. Riktigt torr mark har dålig förmåga att suga till sig de häftiga regn som drabbat området (Great Plains) på senare år och visar att även översvämningar ett problem.
Bilden visar effekten av bevattning ur Ogalalla-aquiferen (Klicka för detaljer)Vetenskapsfientligt anstrukna tittar gärna tillbaka i tiden, om det är hundratals, tusentals eller hundratusentals år beror på behov av argument. Inget fel i det men fråga är om de ens känner till Ogallala eller dess möjliga öde redan några tiotals år framåt? Fler sådana dystopiska exempel finns.
Defaultläget bland de som bestrider människans betydelse i klimatförändringar är att växthusgaserna inte spelar någon roll för Jordens inlagring av termisk energi och att den ökande koldioxidhalten bara är av godo. Hur påverkas du och dina närmaste inklusive resten av världen när verkligheten hinner ifatt dessa kunskapsmässiga eftersläntrare?
”The increasingly inter-connected global food system is becoming more vulnerable to production shocks owing to increasing global mean temperatures and more frequent climate extremes. Little is known, however, about the actual risks of multiple breadbasket failure due to extreme weather events.
Man undersöker risken för att den ökande globala medeltemperaturen ska förorsaka samtidiga minskningar (production shocks) över vida områden.
Motivated by the Paris Climate Agreement, this paper quantifies spatial risks to global agriculture in 1.5 and 2 °C warmer worlds. This paper focuses on climate risks posed to three major crops – wheat, soybean and maize – in five major global food producing areas.
Fokus ligger på tre dominerande grödor, vete, soja och majs.
Climate data from the atmosphere-only HadAM3P model as part of the “Half a degree Additional warming, Prognosis and Projected Impacts” (HAPPI) experiment are used to analyse the risks of climatic extreme events. Using the copula methodology, the risks of simultaneous crop failure in multiple breadbaskets are investigated.
Projected losses do not scale linearly with global warming increases between 1.5 and 2 °C Global Mean Temperature (GMT). In general, whilst the differences in yield at 1.5 versus 2 °C are significant they are not as large as the difference between 1.5 °C and the historical baseline which corresponds to 0.85 °C above pre-industrial GMT.
Beräknade minskningar av skördeutfall är inte linjärt mellan 1.5 och 2 graders global medeltemperaturökning (GMT) och är inte lika lika stor som från studiens utgångsnivå (0.85 grader över förindustriell GMT)
Risks of simultaneous crop failure, however, do increase disproportionately between 1.5 and 2 °C, so surpassing the 1.5 °C threshold will represent a threat to global food security. For maize, risks of multiple breadbasket failures increase the most, from 6% to 40% at 1.5 to 54% at 2 °C warming.
Risken för samtidigt nedgång i skördeutfall ökar oproportionerligt över +1.5 grader GMT vilket är ett hot mot del globala matförsörjningen. För majs ökar risken för samtidiga skördeminskningar över flera stora områden allra mest, från 6-40% vid +1.5 grader GMT till 54% vid +2 grader GMT
In relative terms, the highest simultaneous climate risk increase between the two warming scenarios was found for wheat (40%), followed by maize (35%) and soybean (23%).
Risken för mer lokala skördeutfall mellan +1.5 och +2 grader GMT är 40% för vete, majs 35% och soja 23%.
Looking at the impacts on agricultural production, we show that limiting global warming to 1.5 °C would avoid production losses of up to 2753 million (161,000, 265,000) tonnes maize (wheat, soybean) in the global breadbaskets and would reduce the risk of simultaneous crop failure by 26%, 28% and 19% respectively.”
Vad gäller dessa grödor kan en målsättning att hålla GMT till max +1.5 grader minska risker för samtidiga vida spridda minskningar av skördar minska med 26% för majs, 28% för vete och 19% för soja.
Källa till alla citaten: Abstract https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0308521X18307674?via%3Dihub
Ur min synvinkel, kanske inte din... 