Årsis och flerårsis på Arktiska Oceanen.

När saltvatten fryser sker det vid temperaturer väl under noll grader Celsius (cirka -1.8 C). I isen bildas små bubblor med flytande koncentrerat saltvatten. Dessa är försvagningar av den färska isen och gör den förhållandevis lätt att bryta upp av såväl isbrytare som vattenströmmar och vågor.

Under isbildningen är det kallare på ytan, en temperaturgradient från kanske -20 grader eller kallare närmast atmosfären som sedan stiger mot -1.8 C där isen möter havsvattnet på undersidan.

Vattnet i den övre delen av de små bubblorna fryser av den ”passerande kylan”, trycket ökar och pressar så sakta innehållet dit hållfastheten är lägre (temperaturen högre), alltså nedåt. Detta pågår ständigt när och där isen är kallare upptill. Andelen hållfast ”sötvattensis” ökar därför ju längre tillfrysningen pågår och i stark kyla.

När upptiningen börjar framåt vårkanten sker den i första hand där energitillskottet är som störst, i kontakt med ”varma” havsströmmar. Vi må uppleva varm luft som energirik men den är intet jämfört med det vi uppfattar som iskallt vatten. Isen töar underifrån där det bara krävs -1.8 C och frigör samtidigt de återstående saltvattensbubblorna. Den flytande is som finns kvar slutet av smältsäsongen i mitten av september är därför hållfast sötvattensis som smälter först vid noll grader.

Om tillfrysningen nästa säsong inkluderar återstående sötvattensdominerad is så blir det ett tillskott till flerårsis. Den är betydligt hållfastare och tål mer värme innan den smälter. Den långvariga trenden av minskande havsis som täcker Arktiska Oceanen har tärt hårt på den motståndskraftigare flerårsisen. Märk väl att grafiken nedan visar isvolymen, inte bara utbredningen som föredras av ”sitt-still-i-båten-människor”.