Koldioxid löser sig i vatten och bildar en svag syra, kolsyra. Koldioxiden i vattenytan och luften är i balans med varandra och beror av temperaturen. En nyöppnad kall läsk är ‘fizzig’ men får den stå öppen förlorar den snart koldioxid och när den når rumstemperatur är den rejält avslagen.
De som försöker avfärda ökande koldioxid i atmosfären som problem hävdar, helt korrekt, att haven löser stora mängder och vips är problemet borta! Tillräckligt svala hav tar till sig koldioxid medan varma återbördar den till atmosfären. Den röda sågtandade Keelingkurvan nedan visar anhopningen av atmosfärens koldioxid inklusive den årliga variationen. Den gröna visar pCO2, måttet på koldioxid löst i vattnet och den blå det resulterande pH-värdet.[1]
För den som tycker att resonemangen här ovan är för ytliga: https://www.researchgate.net/post/Does_the_pH_of_the_Atlantic_Pacific_and_Indian_oceans_differ
[1] pH anger andelen H– (vätejoner) i en lösning. Dess gränser varierar upp till och ibland förbi 14 storleksordningar, 100 000 000 000 000 gånger! För att ange surhetsgraden används därför en logaritmisk skala där pH = 7 är neutralt. Detta innebär att en till synes obetydlig förändring i pH motsvarar en enormt stor förändring i antalet vätejoner som kan reager med diverse ämnen, i havet är det vanligen olika former av kalk. I världshaven har andelen vätejoner ökat ungefär 30% mellan mitten av 1700-talet och cirka 1995.
https://en.wikipedia.org/wiki/Ocean_acidification
Ur min synvinkel, kanske inte din... 