Inom ”hälsorörelser” i allmänhet inkluderande LCHF är man/vi vanligen tveksamma till ”Big Pharma” och ”Big Food” ochhur de tjänar enorma pengar på tveksamma eller fullt ut farliga produkter. ”Follow The Money” är ett vanligt mantra och inte så sällan verkningsfullt för att spåra bakomliggande faktorer.
De som inte vill inse allvaret och människans ansvar (förminskar eller till och med förnekar vad vetenskapen visar) angående klimatet reagerar ganska precis tvärtom. Stockholmsinitiativet och andra som bär samma skrot och korn på sina ryggar uppträder i praktiken som lobbyister för Big Carbon. De skyddas så att de tämligen ostört kan fortsätta gräva och/eller borra upp pengar som ”vi” betalar dem. Här ljuder inga stridsrop om Follow The Money.
Tjänar vetenskapsförnekare pengar eller har andra fördelar som uppväger att de fördärvar sitt eftermäle? En del kanske, ”storhopen” säkert inte, de spelar med för de inte vet bättre, de klipper, redigerar och sammanställer ur andras illa motiverade bloggar/sajter. Grundprincipen tycks vara ”Jag har läst precis samma sak så många gånger, det måste vara sant!” och källkritik verkar inte existera. Några översätter till svenska för att nå så många som möjligt.
Med tiden kommer allt fler att inse människans ledande roll i det som sker. Hur långt det räcker för att dämpa utvecklingen till nivåer som mänskligheten inklusive naturen i sin helhet kan anpassa sig till vill jag inte sia om.
Keeling-kurvan över koldioxidens ökning i atmosfären från 1958 och framåt
Medelinsikten om klimatförändringarna, vad de innebär och varför de sker fortskrider genom erfarenheter, nyfikenhet, utbildning och förstärks avsevärt begravning för begravning när uttjänta lobbyister läggs i jord.
Svaret är förmodligen JA när forskare inom klimatologi kommunicerar med varandra. De vet vad den innebär när det kommer till att bedöma effekterna på olika delar av Jorden
Svaret är ett rungande NEJ vad gäller merparten av övriga, inklusive makthavare och politiker. Skillnaderna är nämligen till synes så obetydliga att de går att ta med en klacksparkför den i klimatkunskap illitterate.
Ökningen av medeltemperaturen är resultat av alla lokala avvikelser som var för sig kan vara högst betydande. Den mäts på eller nära Jordens yta vilket är långt mer problematiskt än det förefaller.
Den viktigaste fördelaren och lagraren av termisk energi, det vi kallar värme, är vatten. Det är ett ämne med underbara egenskaper och avgörande för liv som vi känner det. I temperaturintervall vi lever i kan det existera som is, vatten och gas, ibland åtskilda med mindre än en millimeter.
Moln
Något som skiljer minst sagt dramatiskt är energiinnehållet [1] i de olika aggregationstillstånden.
För att smälta 1 gram nollgradig is till nollgradigt vatten krävs 334 Joule. (80 kalorier [2])
För varje grad du värmer smältvattnet går det åt 4,2 Joule. (1 kalori)
När 1 gram vatten övergår till gas (ex. kokar) krävs 2257 Joule. (539 kalorier)
En konsekvens som lekmän förbiser är att den energi som krävs för att smälta is räcker för att höja smältvattnet till 80 grader!
Men det är väl inte vanligt att kokavatten [3] för att göra den gas som bildar moln? Nu krävs det inte för att det ska avdunsta till vattengas även om det går fortare så.
18 gram vatten [4] innehåller 6.02 * 1023 molekyler och de delar den genomsnittliga rörelseenergi vi mäter som temperatur. Fördelningen av rörelseenergi mellan vattenmolekylerna är inte demokratisk, den varierar molekyler emellan.. Särskilt stor är skillnaden vid vattenytan där enskilda vattenmolekyler inte begränsas ”uppåt” på samma sätt som längre ner. De kan ibland röra sig så snabbt att de gör små eller stora hopp. Om luften ovanför är fuktig (innehåller vattenmolekyler) så är chansen stor att de knuffas tillbaka men blåser det kan de få tillräcklig energi och svepas iväg. Du har säkert sett att vindar på våren ger snabbare avsmältning av snö och is.
Varje gram som lämnar vatten eller is direkt har förvärvat 2257 Joule mer energi i form av rörelse- plus lägesenergi. Ett täcke av moln representerar avsevärd lägesenergi hos vattendroppar som kan omvandlas till elektricitet i vattenkraftverk. Knappt hälften av Sveriges elproduktion kommer från värme- och vinddriven vattenavdunstning! Och det är en bråkdel av den energi som finns i molnen.
Att räkna med energiflöden och -lagring ger en mycket tydligare bild av förändringar på Jorden jämfört med dess medeltemperatur.
Får räcka för denna gång.
[1] Jag väljer att approximera vattnets energiinnehåll till de värden jag anger inom de temperaturintervall vi lever. Som vanligt är verkligheten mer komplex än så.
[2] Här betyder 1 kalori just precis 1 kalori. I matsammanhang slarvar man grovt använder 1 kalori synonymt med 1000 kalorier = 1 kcal.
[3] Jo, faktiskt bidrar vi med mer vatten till atmosfären genom kokning än du antagligen tror. Från mitten av 1800-talet och fram till 1950 användes ånglok merparten av det vatten som användes kokade bort och hamnade i atmosfären tillsammans med ungefär lika många molekyler koldioxid. Sak samma med fordon som drivs med fossila bränslen (vattenångan finns ständigt men syns på vintern). Du ser även kondensstrimmorna efter flygplan på hög höjd, även där är vattnet blandat med ungefär samma antal koldioxidmolekyler.
[4] Siffran 18 är inte vald på måfå, det är 1 Mol av vatten och den innehåller alltid just 6.02 * 1023 molekyler/atomer/fotoner eller vadhelst stort antal du vill räkna.
Denna understreckare publicerades ursprungligen den 16 september 1938 och återpubliceras här samt görs fritt tillgänglig för allmänheten i samband med Under streckets 100-årsjubileum, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond.
Efter ett antal kritiska kommentarer från mig om Lars Berns inlägg angående klimat på facebook har han blockat mig från att kommentera.
Lars Bern, bild från facebook
Han erkänner på det sättet att han inte kan hantera väl grundad kritik, en viss framgång för mig.
Jag antar att han särskilt stördes av att de vanliga gillande kommentarerna från hans följare glesade ut väsentligt om jag råkade komma in tidigt i tråden. Inte alla följare inser på egen hand hur okritisk han är när det gäller källorna. Får de tidigt en annan syn på saken kanske de tänker efter.
@Lars Bern: Om du händelsevis läser detta så vet att du välkommen att kommentera hos mig, jag blockar dig inte. Om du anser att jag bör ta bort bilden så meddela mig.
Isotoper är varianter av grundämnen med olika antal neutroner i atomkärnan. Det ger dem olika atommassor men behåller i stort sett samma kemiska egenskaper. Men små skillnader finns, växter prioriterar den lättare isotopen 12C vid assimilationen. Varför vet jag inte, det räcker för mig att växterna vet.
The 13C isotope is stable and heavier than the normal form of carbon (12C), and plants tend to selectively assimilate the lighter isotopes during the photosynthetic process. This results in the following features of the 13C/12C ratio in the atmosphere:
(1) a seasonal cycle occurs with the heavier isotope at relatively high concentrations during the summer, as plants selectively remove the lighter isotope from the atmosphere, and
(2) a general decrease with time, as more fossil carbon (which originally was plant material, and consequently biased toward the lighter isotope) is injected into the atmosphere from the combustion of fossil fuels.
Additionally, about 95% of fossil-fuel carbon emissions are from the Northern Hemisphere, and there is a 6-12 month time lag before this material is transported by the atmosphere to the various stations in the Southern Hemisphere. The seasonal cycle reverses and its amplitude decreases in the Southern Hemisphere, where the seasons are opposite those in the Northern Hemisphere and there is much less land area to support a terrestrial biosphere. Källa: Monthly Atmospheric C/C Isotopic Ratios for 11 SIO Stations
Det finns ovedersägliga data som bekräftar ursprunget, 1) fördelningen av kolisotoper, den 2) säsongsberoende variationen, 3) långsiktiga trenden.
Växter av olika slag var råvaran när kol lagrades, därför är dess andel av 12 C något förhöjd. När man eldar med kol ökar därför mängden 12CO2 i atmosfären. En säsongsmässig minskning av andelen 12CO2 i luften under växtsäsongen kan registreras.
Då stora mängder kol förbränns över lång tid kommer andelen 12C i form av 12CO2 att öka långsiktigt. Omkring 95% av kolförbränning sker på norra halvklotet och med en tidsförskjutning på 6-12 månader mäts förändringarna även på det södra halvklotet.
Keeling-kurvan, koldioxid i atmosfären vid Mauna Loa, Hawaii Klicka för mer info, använd browserns backa-knapp för att återvända
Stable isotopic measurements for atmospheric 13C/12C and 18O/16O at global sampling sites were initiated by Dr. C.D. Keeling and co-workers at Scripps Institution of Oceanography (SIO) in 1977. These isotopic measurements complement the continuing global atmospheric and oceanic CO2 measurements initiated by Keeling in 1957. This work is currently being continued under the direction of R.F. Keeling, who also runs a parallel program at SIO to measure changes in atmospheric O2 and Ar abundances (Scripps O2 Program). A more complete set of 13CO2 data is found online at http://scrippsco2.ucsd.edu/data/atmospheric_co2/sampling_stations
De som ifrågasätter eller förnekar människans roll i ökningen av koldioxid i atmosfären kan naturligtvis fortsätta, kanske genom att skylla på att data är manipulerade av ”makten”. Men som argument är det lika verksamt som att världen försvinner när man blundar eller småbarn tror de är osynliga när de gömmer sig bakom sina händer.
Främst för nördar: Du har antagligen hört talas om isotopen 14C, populärt kallat kol-14. Det är lätt radioaktivt med en halveringstid på 5730+-40 år. Det bildas i oerhört små mängder i atmosfären när kosmisk strålning träffar kväve till vilket de så sakta återvänder via betasönderfall. Allt levande använder kol i åmnesomsättningen vilket gör att även 14C letar sig in. När djuret eller växten dör slutar upptaget medan sönderfallet fortsätter. Genom mätningar kan man avgöra när föremålet dog. Är föremålet äldre än cirka 50 000 år (50 kyr) minskar precisionen drastiskt och man går över till andra ”klockor”. Föremål från 1945 eller yngre är problematiska att datera då det stora antalet atmosfäriska kärnvapenexplosioner rubbade atmosfärens innehåll av kol-14.
Jorden tar emot och lagrar enorma mängder värmeenergi vilket märks som en liten men betydelsefull medeltemperaturstegring. Hur långt in i framtiden den går från att skapa problem som nu till att bli katastrofal råder det många meningar om, jag avstår från förslag.
Då det händer, men förmodligen långt tidigare, kommer den Arktiska oceanen att vara isfri under delar av eller hela sommaren. Då försvinner ”is-i-glaset-effekten” och havet absorberar solvärme i än snabbare takt*.
Atmosfären har ett gäng beteenden vars effekter vi anpassat oss till oavsett om vi förstår ett vitten om de bakomliggande orsakerna eller ej. Utan att gå närmare in på bakgrunden så vill jag presentera en framstående aktör i såväl klimat– som vädersammanhang; polarjetströmmar.
Polarjetströmmar omger både Arktis (Norra halvklotet) och Antarktis. Jag berättar om den på norra halvklotet, dels för att den är nära, dels för att dess förutsättningar snabbt förändras.
En polarjetström huserar 7-12 kilometer upp i atmosfären ungefär på Sveriges latitud (60 grader norr) och drivs av lufttrycks– och temperaturskillnader i samarbete med Jordens rotation och Corioliseffekten**.
Så länge ”allt är som det alltid varit” löper norra polarjetströmmen i en lätt böljande bana från väster mot öster (beror på Corioliseffekten!) ovanför våra huvuden på en höjd där atmosfärstrycket är ungefär 1/4 mot den vid havsnivå. Då det är rätt glest mellan luftens molekyler kommer deras fart vara hög (jämför ”rusningstrafik” med fritt fram!), därav jetström. Den fungerar som en avskiljare mellan den kalla (energiglesa***) polarluften och den varmare (energitäta) utanför.
Det som händer med de förutsättningar som nu råder är att polarjetströmmens drivkrafter (lufttrycks- och temperaturskillnader) försvagats, dess mjukt böljande bana ersätts av ettlångsamtmen intensivt meandrande****. Luften inuti och utanför en meanderslinga kan blåsa både intensivt och länge på ett sätt som samtidigt (men naturligtvis på olika platser) transporterar hög värme söderifrån och intensiv kyla från norr.
En ”klimatlekman” kan totalt misstolka detta ”nya” väderbeteende och utbrista i ”Det är jättekallt och snöar, vart tog den globala uppvärmningen vägen?” och faktiskt mena vad dom säger. I min och förhoppningsvis även din värld är det ett tydligt tecken på ett kunskapsunderskott som kan åtgärdas. Men alla har inte viljan eller förmågan utan fortsätter i meandrande tankemönster. Ibland avskärs en sådan slinga från flödet och blir i stort sett inaktiv. Utom som mygghål.
*) Att smälta 1 gram nollgradig is till nollgradigt vatten tar 80 kalorier (334 Joule). Att värma 1 gram vatten 1 grad kräver 1 kalori (4.184 J) . Fortsätter man ge smältvattnet ytterligare 80 kalorier hamnar temperaturen på 79-80 grader!
**) Corioliseffekten innebär att luft (och kanonkulor) som rör sig från låga latituder (ex. Ekvatorn) mot höga latituder (t.ex. Polcirkeln eller förbi) kommer att böja av medurs på norra halvklotet.
***) Jag kommer att motivera mina egna beteckningar ”energigles” och ”energität” luft i ett senare inlägg.
****) Tänk dig ett vattendrag i en jämn sluttning. Finns inga direkta hinder i vägen löper den rakt på i fallriktningen. När den kommer ut på ett planare ställe kommer det att börja orma sig, meandra. Dessa slingor är inte permanenta utan växlar utseende över tid beroende på det dynamiska samspelet mellan vattnet och omgivningen,
En räkneövning om energiförbrukningen för att smälta is på Grönland med följande grafik som utgångspunkt.
Mellan 2002 och Januari 2017 har Grönland förlorat cirka 3800 biljoner ton is som smältvatten.
1 biljon = 1 000 000 000 => 109, 3800 biljoner ton = 3.8 * 1015 kg
Varje kilo nollgradig is kräver 334 kJ för att smälta till nollgradigt vatten = 3.34 * 102 kJ, dessutom är 1 kJ = 1000 Ws (Wattsekunder)
Det innebär 3.8 * 3.34 * 1020 Joule, 12.69 * 1020 Joule (Ws)
Det går 3600 sekunder per timme vilket ger energiåtgången 3.5 * 1014 kWh
Energimängder av den storleksordningen uttrycks vanligen i Terawattimmar där 1 TWh = 109 kWh.
Energiförbrukningen för att smälta landbaserad Grönlandsis från 2002 till 2017 är då 3.5 * 105 TWh = 350 000 TWh!
Siffran är inte möjlig att förstå förrän den står i relation till något annat, t.ex. Sveriges sammanlagda elförbrukning år 2017. 1 ElSverige2017 = 159 TWh
Det krävs 2200 ElSverige2017 för att smälta nollgradig Grönlandsis som skedde mellan 2002 – 2017.
Till det kommer den relativt ”lilla” mängd värmeenergi som krävs för först höja djupfryst is till utgångsläget noll grader.
Du vet att ett glas vatten (välj dryck efter smak) med is förblir iskallt så länge det finns osmält is kvar. När den är borta stiger temperaturen raskt.
Tankeuppgift 1 för nördar: Du har ett glas med nollgradig is där allt smälter till nollgradigt vatten och du kan mäta energiåtgången när det sker. Tillför nu lika mycket värmeenergi (utan att det ”läcker ut” ur glaset) och mät sluttemperaturen. Vilken blir den? Texten i inlägget innehåller data som krävs för att lösa uppgiften.
Tänka får du göra själv. (Tips: Omvandla Joule till kalorier så krävs bara enkel huvudräkning)
Tankeuppgift 2 för nördar: Allt här ovan gäller smältande landis på Grönland. På Arktiska oceanen flyter (fortfarande) ett säsongsmässigt varierande och krympande istäcke. Visst påminner det om den smältande isen i glaset som någon snäll själ fyller på ibland men för lite för att det ska räcka?
Vatten känns som ett odramatiskt ämne men tittar man lite närmare är det alldeles tvärtom. Våra kroppar är till mer än 2/3 vatten, H2O. Varje vattenmolekyl består av en syre– och två väteatomer.
Syre i gasform (O2) kan förenklat beskrivas som en molekyl av två kovalent [1] bundna syreatomer. De har vardera 8 positivt laddade protoner och 8 elektriskt neutrala neutroner i atomkärnan. För att atomen skall bli elektriskt neutral omges den av 8 (negativa) elektroner i två ”moln” (orbitaler), ett inre med 2 och en yttre med resterande 6 elektroner. Då de yttre orbitalerna inte är kompletta (8 elektroner) så är syre reaktionsbenäget. Den kan nöja sig med att gå armkrok med en annan syreatom och bilda en syrgasmolekyl.
Väte i gasform (H2) är två kovalent bundna väteatomer med vardera 1 proton och 1 elektron som normalt finns i sin lägsta ”bana”, den med lägst energi. Inte heller atomärt väte har sin orbital fylld, där finns en elektron där det finns plats för två.
Vattenmolekylen får speciella egenskaper genom att väteatomer binds hårt till syreatomen (kovalent!) men lite osymmetriskt, de sitter som öronen på Musse Piggs huvud.
Vattenmolekyl som Musse Pigg
Väteatomerna delar vardera ett par elektroner med syret, sammanlagt 4, medan syret fortfarande har 4 för egen del i yttre elektronmolnet [1] (de inre 2 berörs inte). Eftersom alla elektroner repellerar varandra men ändå skall ”få plats” blir lösningen (med lägst energi) att vätemolekylerna hamnar lite på sned.
Bilden ger intryck av väldigt exakta mått, men det är medelvärden! Väteatomerna kan röra sig relativt syreatomen, dels mot och från samtidigt (symmetriskt) eller i mottakt (asymmetriskt). Väteatomernas inbördes vinkel kan också variera, saxa. Beroende på inblandade fjäderkonstanter sker det vid olika frekvenser. Hela molekylen kan också tippa runt i olika plan. Flera olika kombinationer kan inträffa samtidigt vilket ger komplexa resonansfrekvenser som kännetecknar dess funktion som växthusgas.
Vattenmolekyl med vinkel och avstånd
Då syret har en massivare atomkärna med större positiv laddning kommer de delade elektronerna att tillbringa något mer tid nära syret, den sidan kantrar mot att vara negativ i kontrast till väteatomerna som förefaller mer positiva. Även om molekylen som helhet är elektriskt neutral kommer den vid mycket närgånget betraktande att ha en något mer negativt laddad sida och två lätt positiva ”väteöron”. Den har därför osymmetrisk laddning och vattenmolekylen kallas därför polär vilket ger vatten många unika egenskaper.
När två vattenmolekyler finns tillräckligt tätt intill varandra kommer den enas väteatom att attraheras av den andres syreatom. Det kallas vätebindning, en svag elektrostatisk attraktion, de delar aldrig elektroner och deras inbördes avstånd är dubbelt så stort som den kovalenta bindningen mellan syre och väte i vattenmolekylen. Kraften är liten (ungefär 1/20) jämfört med en kovalent bindning och vid rumstemperatur varar den mindre än 20 picosekunder [2]. Om en bindning löses upp bildas en ny inom 0,1 picosekund. Detta gör att vatten är en vätska som mycket snabbt anpassar sig till omgivningen och är ytterst rörligt.
Vätebindningar i vatten
Har vi många vattenmolekyler tillsammans i rumstemperatur kommer deras inbördes rörelser på grund av värme att oupphörligt skapa och upplösa vätebindningarna. En vattenmolekyl kan delta i allt mellan 0 till maximalt 4 vätebindningar, i det kaos som råder i vatten gäller i genomsnitt 3,4 bindningar.
När vattnets temperatur sjunker minskar de enskilda vattenmolekylernas rörelser och de tar lite mindre plats. Vattnets densitet (täthet) är som störst vid cirka 4 grader och gör att tillräckligt djupa sjöars bottentemperatur är nära konstant +4 grader året om.
Temperaturgradient i sjö
Sjunker vattentemperaturen under 4 grader börjar vattenmolekylerna gradvis att anpassa sig till en struktur som tar mer plats, har lägre densitet. Om vattenmolekylernas egenrörelser begränsas kraftigt börjar de ordna sig så att var och en binder till exakt 4 andra, de kristalliserar till is som tar mer plats än i vätskeform, därför flyter is.
Täthet i vatten och is vid olika temperaturer
När vi når vattnets frystemperatur men innan alla vattenmolekyler ”lugnat ner sig” och binder till fyra andra måste vi avlägsna avsevärda mängder energi/värme. [3] Detta märks tydligt när vi använder is för att kyla en dryck. Upptiningen tar rätt lång tid, men när isen är borta stiger temperaturen i resten mycket snabbt. Om det finns något kvar i glaset, vill säga.
Vätebindningar mellan molekyler är veka i jämförelse med de kovalenta inom vattenmolekylen, men is är trots det starkt! Även om en enskild vätebindning är rätt svag så kommer blotta mängden och det faktum att de är välordnade och långtidsstabila kristallmönster att ge den nödvändiga styrkan. Jag tror att det räcker med 60 cm kärnis för att köra en stridsvagn, men kolla först innan du provar.
Vatten har ytspänning, du kan försiktigt lägga en nål eller ett rakblad på vatten i ett glas och det flyter. Vi har alla sett hur de små skräddarna oförfärat springer på vattnet. Hur kan det gå till? Svaret finns hos vätebindningarna.
Skräddare på vatten
Just i vattenytan finns lika många potentiella vätebindningar som i resten av vattnet men inga vänds uppåt/utåt, där finns inget att binda till. Därför kommer fler att binda till vattenmolekylen intill vilket skapar en något högre kraft i sidled än inåt vattenmassan/droppen, det vi kallar ytspänning.
Temperatur är ett mått på molekylernas genomsnittliga vibration. I molekylskalan kan det skilja avsevärt mellan enskilda vattenmolekyler, allt mellan närmast orörlig och upp till mer än tillräckligt för att lösgöra sig från grannarnas vätebindningar. Att det är så märker vi om vi ställer fram ett öppet kärl med vatten. Efter några dagar har vattennivån minskat fullt märkbart även vid rumstemperatur. När vi var borta 5 veckor i sträck var till och med iskuberna i frysens -20 grader betydligt mindre än från början! Enskilda vattenmolekylers energi i kristaller kan alltså, slumpmässigt, bli så hög att de kan skaka sig loss och direkt övergå till vattenånga även i -20 grader, förmodligen lägre.
Vattnets frystemperatur är tämligen konstant men koktemperaturen varierar kraftigt beroende på lufttrycket. Atomer och molekyler i luften motverkar vattenmolekylernas flyktförsök och riktar om dem så att många hamnar i vattnet igen. Först när man når den temperatur/rörelseenergi som gör att merparten vattenmolekyler klarar att lämna vattenytan för gott säger man att det kokar. Då vatten är polärt och domineras av vätebindningar hamnar kokpunkten högt och det går åt rejält med energi för att göra vattenånga/vattengas av en liter vatten.[4]
Sammanfattning: Bindningar mellan atomer/molekyler i is är jämförelsevis starka (det är ändå bara vätebindningar, men många!) med fixerade vinklar/positioner relativt varandra. När temperaturen ökar vibrerar molekylerna allt mer till dess de tappar sina inbördes lägen och kan röra sig som i en vätska. Blir temperaturen ännu högre kan molekylerna frigöra sig helt till en gas.
[1[ Fysiker och kemister är mer noga, de använder begrepp som orbital istället. De är funktioner som beskriver sannolikheten att finna en elektron på en speciell plats.
[2] En picosekund är 10-12 sekunder eller 0,000 000 000 001 sekund
[3] Man måste avlägsna 80 kcal (334 kJoule) för att omvandla 1 kilo nollgradigt vatten till nollgradig is.
[4] Det krävs 540 kcal (2260 kJoule) för att förånga 1 kilo vatten. Att värma är ett sätt, kommer du på något annat?
Journalisten Peter Hadfield* angriper klimatdebatten på ett annorlunda sätt än de flesta, han spårar bakgrunden till mer eller mindre väl grundade påståenden om Jordens klimat, nu och tidigare, här ett exempel:
Förfaringssättet är radikalt annorlunda än det vanliga inom bloggosfären och sociala medier som betydligt hellre ägnar sig åt att papegoja vidare det någon annan publicerat. Detta kanske med tanken att ”Jag har sett detta sååå många gånger så det måste vara (tillräckligt) sant!”
I andra sammanhang kan liknande beteenden kallas ryktesspridning och klassas som oetiskt.
*) Peter Hadfield gör mängder av YouTubevideos under pseudonymen potholer54.
Undrar just hur många som säger sig intresserade av en seriös debatt om klimatet som tar sig tid att se denna video? Kommentera gärna, positivt eller negativt kvittar lika, här eller på facebook, för att jag ska se att ni bryr er. Eller låt bli, uteblivna röster säger en hel del.
Ur min synvinkel, kanske inte din... 